onsdag 26 augusti 2015

Mycket har hänt sedan sista inlägget, det är bara en vecka sedan men känns som mycket längre. Min pappa som är dement åkte akut in på sjukhuset med magsmärtor, de hävdes snabbt men demensen slog till med full kraft och mamma kan inte längre ha honom hemma :( Att "slåss" med kommunen om en vårdplats på hemmet, ta hand om mamma och pappa har tagit all min kraft.  Vi är visserligen tre syskon men tröttheten, sorgen o ilskan tär ändå. Att se sin älskade far sitta i ett rum på sjukhuset och gråta, förvirrad och ensam är hjärtslitande. Mammas känslor ska vi inte prata om, psykisk tortyr är det. Nu har Stenungsunds kommun  (efter påtyckningar) fixat boende men inte förrän någon gång i nästa vecka, bättre i alla fall än svaret "det finns tyvärr inga platser"nu hoppas jag innerligt att allt ska ordna sig till det bästa och att resten av vecken samt helgen går fort. Det är inte acceptabelt att det inte finns vårdplatser till akutfall i en kommun! Det är oerhört sorgligt att våra gamla ska behandlas på detta sätt. Att en människa som är dement ska behöva sitta (färdigbehendlad) på ett sjukhus är inte bara omänskligt det är grymt! Tänk om mamma varit ensam, om vi barn inte funnits vad hade hänt då? hade de skickat hem honom till mamma då? Hur länge hade han behövt sitta ensam på ett sjukhus med en sönderstressad personal? En bit av mitt hjärta har gått sönder för varje dag som jag sett pappa o mamma så förkrossande ledsna. Det värsta av allt är att det nog inte finns en enda kommun i Sverige som har ett bättre skyddsnät. Skriver av mig lite men just nu känns det otroligt tungt. Det sägs att ett brutet ben blir starkare och att man inte kan bryta det igen på samma ställe, hoppas att det gäller hjärtat också!

5 kommentarer:

  1. Ditt inlägg berör mig djupt.Jag vet vad det vill säga att gå nästan sönder inombords när man ser sina föräldrar lida. Det värsta jag har varit med om i mitt liv är min pappas sorg efter mamma
    Den vanmakt som du och dina syskon måste känna får mig också att känna ilska och vanmakt. Lever vi verkligen i en demokrati???
    Läste idag i GP att vi betalar si så där 54% skatt (många är dolda skatter) av våra inkomster. Vart tar de där pengarna vägen när man får hela tiden höra att det inte finns pengar.
    Jag känner verkligen djupt med dig och den oerhörda pärs du genomgår. Det är bland det mest plågsamma att se sin pappa gråta av ensamhet och övergivenhet. Usch! Nu börjar jag också lipa...

    Styrkekram till dig Monne!
    Anja

    SvaraRadera
  2. Känner också med dig. Min far dog innan jul mamma är kvar.
    Varmaste kramen
    Anette

    SvaraRadera
  3. När jag läser vad du skriver känner jag sorg och jag förstår din förtvivlan. Min far dog i Ahlzeimer och min mor slet med kommunen och vårdade honom hemma tills hon själv gick bort, före min far. Hoppas ni får hjälp och att din mor och far får må så gott som möjligt. Blir också arg på samhället som inte tar hand om de äldre. Var finns vördnaden och respekten för de äldre som arbetat och slitit och som byggt upp den välfärd vi nu åtnjuter. Tänker på dig och de dina!
    Kramar Anna-Karin

    SvaraRadera
  4. Hej,

    Tyvärr verkar det som om vi alla måste gå igenom detta med våra kommuner. Det är mycket mycket tungt.

    När mormor vart sjuk och måste läggas in på sjukhus på 90-talet fanns det ingen plats för morfar. Mamma (som var enda barnet) fick kämpa denna fredag för att få en plats för honom. Han var lätt förvirrade och klarade sig inte själv. Han råkade halka och bryta benet på det boende han tillfälligt bodde på. Efter sjukhusvistelsen som vart flera månader pga platsbrist hamnade han på ett mycket bra boende. Tyvärr tilltog förvirringen.

    /Cristina

    SvaraRadera
  5. Det är grymt att det ska behöva vara så i Sverige 2015. Förstår frustrationen, men kan inte sätta mig i din situation fullt ut eftersom jag ännu har turen att det mesta är bra med mina föräldrar. Kramar.
    /Anette

    SvaraRadera