Pappa du fattas oss!

I fredags den 30 oktober kl 11.50 somnade pappa in, men oss barn o mamma vid sin sida. Vi hade då vakat i 6 dygn så det var otroligt blandade känslor som infann sig, sorg så djup att det värkte i hjärtat. Att se den man älskat o sett upp till i hela sitt liv sakta men säkert "försvinna" inför sina ögon det är oerhört smärtsamt. Att se mamma fullständigt förtvivlad av att mista sin livskamrat efter 64 år. Samtidigt kände man en lättnad att det äntligen var över, och att pappa hade fått frid. Han var så förvirrad o rädd den sista tiden och inte ville han äta heller. 
Jag vill minnas pappa som han såg ut på den här bilden, leende och med glimten i ögat :) Det är tagit den 26 maj i år, han var då förhållande vis pigg, bodde hemma med mamma, men den 18 augusti hamnade han på sjukhuset med magsmärtor och det var då demensen "slog till" med full kraft :( och han kunde aldrig komma hem till mamma igen. Det gick fruktansvärt fort sista tiden, demens är en fasansfull sjukdom, framför allt för de anhöriga. Han var en oerhört snäll människa och ville alla gott och med ett leende och sin värme blev han omtyckt av många. Han blev 87 år!
Älskade pappa sov i ro, vi ses i nangijala!