torsdag 3 september 2015

Mellan hopp o förtvivlan!

Fick ju besked förra tisdagen av verksamhetschefen  för vård o omsorg i Stenungsund att min pappa skulle få en plats på permanent boende någon gång i vecka 35. Det löftet visade sig inte vara värt så mycket :( När jag ringde upp boendet på torsdagen för att fråga om vi kunde få se hur ett rum såg ut (behöver ju veta hur stort det är för möblering) var hon (chefen)totalt ovetande. Efter viss förvirring från henne och förtvivlan hos mig blev jag uppringd av enhetschefen för korttidsboendet att det minsann inte gick att lova en plats i vecka 35. Snacka om att få en kalldusch! Vi, mamma och mina syskon och jag slets mellan hopp o förtvivlan. Pappa mådde ju inte alls bra på sjukhuset, personalen var underbar men ett sjukhus är inte det bästa för en dement människa som behöver lugn o ro. Efter en veckas oro för både pappa o mamma och ett flertal samtal till både verksamhetschef och enhetschef från både mig o mina syskon samt från Kungälvs sjukhus fick jag beskedet att "redan" nästa tisdag (8 sept.) skulle han kunna få en plats på korttidsboendet och sedan en permanent plats den 14 sept! Som att välja mellan pest eller kolera, inte bra att behöva flytta två gånger på så kort tid men vi beslutade att ok. Då får vi beskedet att han kan komma till korttidsboendet redan på onsdagen den 2 sept. Så min syster o mamma åkte själva o hämtade honom och nu är han installerad en korridor från sitt permanenta boende. Hoppas nu att detta ska gå bra, vi mår alla väldigt psykiskt dåligt men det verkar som i alla fall pappa är rätt så lugn och det är det viktigaste. Hoppas och tror dock att allt kommer att ordna sig till det bästa, har dock inte riktigt känslan för att blogga om något annat just nu då mina tankar ständigt (nästan) går till pappa o mamma. Har som ni förstår inget förtroende alls för Stenungsunds kommun och deras behandling/beredning för akuta omsorgsfall. Nästan två veckors "förvaring" på ett sjukhus för att flyttas till korttidsboende i 12 dagar innan permanentboende är inte värdigt en dement 87 år gammal människa!

5 kommentarer:

  1. Hej!

    Det där är jobbigt! Jag känner igen det. Har haft både mina föräldrar och svärmor i den fasen.
    Sjukvården är inte vad den borde vara längre.
    Men det finns ställen där den funkar men tyvärr alldeles för få. Jag lider med de som jobbar inom vården.
    Kram på dig.
    Annika

    SvaraRadera
  2. ÅÅ vännen, känner med dig och vet hur detta kan vara. Jag hoppas allt löser sig på bästa sätt och han snabbt får boende på sitt permanenta boende.
    Kram Berit

    SvaraRadera
  3. Hoppas och håller tummarna att alla i din familj snart få lite lugn och ro. Det är, precis som du påpekar, inte värdigt en gammal människa.
    Kram, Anja

    SvaraRadera
  4. Tänker på dig och din familj. Lite skönt att höra att din far trots allt verkar vara ganska lugn. En så gammal man som ska behöva uthärda så mycket det är för hemskt.
    Kram Anna-Karin

    SvaraRadera
  5. Förfärligt att våra riktigt gamla skall behöva ha det så och nog frågar man sig Varför.
    Hoppas allt skall lösa sig till det bästa för er alla.
    Birgitta

    SvaraRadera