Mycket har hänt sedan sista inlägget, det är bara en vecka sedan men känns som mycket längre. Min pappa som är dement åkte akut in på sjukhuset med magsmärtor, de hävdes snabbt men demensen slog till med full kraft och mamma kan inte längre ha honom hemma :( Att "slåss" med kommunen om en vårdplats på hemmet, ta hand om mamma och pappa har tagit all min kraft.  Vi är visserligen tre syskon men tröttheten, sorgen o ilskan tär ändå. Att se sin älskade far sitta i ett rum på sjukhuset och gråta, förvirrad och ensam är hjärtslitande. Mammas känslor ska vi inte prata om, psykisk tortyr är det. Nu har Stenungsunds kommun  (efter påtyckningar) fixat boende men inte förrän någon gång i nästa vecka, bättre i alla fall än svaret "det finns tyvärr inga platser"nu hoppas jag innerligt att allt ska ordna sig till det bästa och att resten av vecken samt helgen går fort. Det är inte acceptabelt att det inte finns vårdplatser till akutfall i en kommun! Det är oerhört sorgligt att våra gamla ska behandlas på detta sätt. Att en människa som är dement ska behöva sitta (färdigbehendlad) på ett sjukhus är inte bara omänskligt det är grymt! Tänk om mamma varit ensam, om vi barn inte funnits vad hade hänt då? hade de skickat hem honom till mamma då? Hur länge hade han behövt sitta ensam på ett sjukhus med en sönderstressad personal? En bit av mitt hjärta har gått sönder för varje dag som jag sett pappa o mamma så förkrossande ledsna. Det värsta av allt är att det nog inte finns en enda kommun i Sverige som har ett bättre skyddsnät. Skriver av mig lite men just nu känns det otroligt tungt. Det sägs att ett brutet ben blir starkare och att man inte kan bryta det igen på samma ställe, hoppas att det gäller hjärtat också!